KROPPENS IDEAL ÄR SOM ALLTING ANNAT - FÖRÄNDERLIGT

–Vackert väder idag, ska vi ta en promenad?
–Visst, ska bara snöra på mig lösvaderna och korsetten.

Hade vi levt för några hundra år sedan, och rört oss i den övre samhälls-kretsen hade det kanske låtit så inför söndags-promenaden. Kroppsidealet ställde höga krav på människorna, uttrycket ”vill man vara fin får man lida pin” var träffande. Hårda korsettsnörningar, klänningsställn-ingar och tunga peruker tvingade in kvinnor och män i dåtidens ideala kroppar.

Men dagens kroppsideal gör det knappast lättare för oss. Vi lider fortfarande pin. Nu tränar, bantar eller till och med opererar vi oss till den perfekta kroppen. Den som önskar kan suga ut felplacerat fett eller fylla ut en platt figur. Fram till sekelskiftet 1900 försökte såväl kvinnor som män forma kroppen utifrån med hjälp av klädesplagg, stofferingar, kuddar och snörningar. Under de senaste 100 åren har det ansetts mer estetiskt tilltalande att skulptera den egna kroppen inifrån.

Det senaste seklets utveckling kan hitta en förklaring i politiska och kulturella förändringar. Bland annat har en dyrkan av den unga kroppen uppstått. Hälsomedvetande och självkontroll är andra egenskaper som den moderna människan förväntas besitta.

Under århundradena har nästan alltid någon kroppsdel varit i fokus för inpress-ning eller uppstramning. Kvinnorna markerade och byggde ut sina kläder efter modets svängningar. Bara under någon enstaka tidsperiod har kläderna varit helt lediga och kroppen kunnat accepteras som den faktiskt ser ut.

Midjan har genom tiderna ofta varit objekt för snörning. Korsetterna har genom åren främst varit gjorda av fiskben eller valbarder, men även av t ex trä, rotting och bambu.
Bröstens form och exponering har sett lite olika ut; de har varit ”fria” i klänningen, uppbullade, utfyllda eller insnörda, ibland så hårt att bröstvårtorna klämdes in och hämmade amningen. I slutet på 1700-talet förekom lösbröst – gjorda i trä!
Höfter och stjärt har också varit utsatta för omformning utifrån modets växling. Kuddar och ställningar formade damernas bakdelar på önskvärt sätt. Under 1700-talet var kvinnornas höfter så brett utbyggda att de tvingades gå sidledes genom dörren. Stora krinoliner med stela kjolställningar gjorde det omöjligt för 1850-talets kvinnor att sitta på en vanlig stol med ryggstöd, de fick använda pallar istället.
För 1870-talets modemedvetna var det tunga s k turnyrer som gällde. De byggde ut klänningarna bakåt och gav kvinnorna en kraftigt markerad stjärt och en extrem svankrygg.

Men det är inte bara kvinnorna som har och har haft idealkroppar att leva upp till. Inte heller männen har sluppit undan, även om det inte varit lika snabba sväng-ningar som hos kvinno-kroppsidealen. Omformandet skedde med lika smärtsamma och obekväma metoder. Under en period användes korsetter för att ge ett smärt intryck. I andra tider höll stela och höga kragar huvudet i ett järngrepp.
I dräkthistorien finns det exempel på en vadfixering som ledde till att männen bar lösvader! Axlarna är en annan manlig kroppsdel som tidvis varit utsatt för utbyggnad.
Runt år 1600 fyllde männen sina byxor med tagel för att ge benen den rätta formen. Dräktens övre del kunde stramas upp med hjälp av björkris eller järnskenor.

Alla tidsperioder har varit kroppsfixerade på sitt sätt med den enkla förklaringen att kroppen är ett sätt att uttrycka livsstil, status och yrke. Därför är kroppsidealet som allt annat – föränderligt. Det som ska vara stort idag ska med största sannolikhet inom några år vara minimerat. Och tvärtom. Lika bra att ge upp, gilla läget och acceptera kroppen som den ser ut. Eller i alla fall hoppas på att det tids nog blir modernt med personliga skavanker…


Text: Madeleine Åberg
Illustration: Anja Hallqvist